I miss him. Min morfar, min styrka och min hjälte. Hur kan det redan vara fem år sedan jag såg dig? Har drömt om dig, drömmar om att jag inte kan fånga dig, att du bara flyger iväg och inte tar med mig på vägen.

Pratar inte om dig ofta men jag tänker på dig. Vill ha dig här, vill kunna prata med dig i telefon och kunna känna din doft. Vill se dig sitta i din soffa tittandes på tv eller se dig gående i parken på sommaren. Vill höra dig skratta, vill se dig le mot mig, vill att du ska skälla ut mig. Jag vill känna den där kärleken som bara en morfar kan ge. Vill igen vara med dig ute på åkern som när jag var liten, vill lära mig saker av dig men samtidigt vill jag faktiskt bråka lite med dig.

Det var du som älskade oss, dina barnbarn som mest. Fyra flickor men du kunde inte bli lyckligare. Du önskade oss alla det bästa och du lärde oss sådant.

Men en dag, snabbt som blixten slår ner försvann du ur våra liv. Du försvann för att aldrig mer återvända. Du tog dina sista andetag på denna jord och lämnade oss, allt för tidigt morfar. Du fick inte se mig börja på högskolan, du fick inte se mig på min 18års dag, du fick inte träffa min pojkvän, du fick inte se ditt äldsta barnbarn går framåt i sitt liv.

Och jag, jag fick inte se dig glädjas åt mig. Jag fick inte hålla dig en sista gång, jag fick inte skratta med dig och jag fick inte säga ajdö på ett riktigt sätt.

Älskar dig och kommer alltid göra det.